I år hoppar jag helt julklappsköret och firar med Singel Jul festival på Ängsbacka kursgård. Sen stannar jag och firar även nyår med en hej-dundrandes Nyårsfestival.

Kom du med! Kolla Ängsbackas hemsida här ! Tänk på att det brukar bli fullt på nyår med ca 200 personer så boka så snart du kan. Hoppas vi ses där!

Shantaram är en bok som inte tar slut så fort med sina över 900 sidor. För mig som ofta börjar sörja en bok när den är på väg mot upphällning var det en skön upplevelse att få umgås lite längre än vanligt.

Språket i boken är smekande skönt och berättelserna helande varvat med råa osmakliga detaljer från den indiska maffians våldsamma värld i en blandning så som bara en upplevd berättelse kan gripa en.

Real love

I always keep a secret.

All my words

Are sung outside her window,

For when She lets me in

I take a thousand oaths of silence.

But

Then She says,

O, then God says,

“What the hell, Hafiz

Why not give the whole world

My

Adress”

I augusti var jag hos Cindy Stoa och fick en blodanalys. Hon sa till mig att om jag inte ändrar min kost kommer jag att bli sjuk om några år. Jag visste att jag ätit fel under en tid och åkte till Cindy just för att få inspiration att ändra på det. Hon sa att jag måste sluta äta vete och mjölkprodukter vilket jag visste men sen sa hon att jag dessutom borde sluta äta socker. Jag hade helt förskjutit tanken på att sockret skulle vara skadligt för mig. Hon rekommenderade att jag skulle läsa boken Sockerbomben av Bitten Jonnson och Pia Nordström.

Det blev ett riktigt uppvaknande när jag läste boken och kände igen mig i många av de symptom man kan ha om man är överkänslig mot socker. Boken beskriver hur belöningssystemet i hjärnan reagerar på socker på samma sätt som andra “droger”. Boken beskriver också hur en person som är beroende av socker beter sig i relationer och det här fick mig ännu mer alert. Jag kände igen mig i personen som blir förälskad på 20 minuter eller mindre och hör bröllopsklockor ringa medan det egentligen är varningssignaler som ljuder.

Socker blir till glukos i blodet och detsamma gäller snabba kolhydrater som pasta, vitt ris, vitt bröd och allt annat gjort på mjöl som avskalats från sitt naturliga hölje. 2,5 dl pasta är som 9 rågade teskedar socker när det omvandlas till glukos i blodet.

Är man överkänslig mot sockret har man fler receptorer än normalt som tar upp sockret vilket gör att man får en kick av det som kan kännas fantastisk. Efter ett tag ställer hjärnan in sig på att få i sig sockret och får man det inte kan hjärnan reagera med att tro att den ska dö vilket gör att man känner att man måste få i sig socker i någon form, det blir som en överlevnadssignal som kan vara nästan omöjlig att bryta. Det har alltså inte med karaktär att göra.

Läs gärna boken, den finns på biblioteket men är slut på förlaget just nu så den kan vara svår att hitta för att köpa. Samma författare har också skrivit Sockerfria kokboken.

Sedan en månad har jag slutat med snabba kolhydrater, socker och mjölkprodukter förutom smör. Jag är dessutom vegetarian och det är inte alltid lätt att hitta roliga saker att äta men det blir fler och fler när jag söker. Jag äter quinoa, amaranth, råris, fullkornspasta till quorn-produkter, soja-produkter, linser, böner, nötter och grönsaker. En av mina sockerbomber har varit att äta massor av frukt och numera försöker jag äta max 2-3 frukter om dagen.

På kvällen om jag känner sug dricker jag yogi-teet Sweet Chai eller nåt annat te. Ibland knaprar jag på pumpa-kärnor också fast det känns ganska menlöst.

Jag tror inte jag är speciellt ensam om att ha använt mat för att bli hög, lugn eller för att inte känna ensamhet. Tyvärr är det så normaliserat att äta sockerprodukter dagligen att många gör det utan att reflektera. Som svenskar är vi ju inte heller ett folk som är känt för att vara speciellt uttrycksfulla med känslor så vi har skapat andra tricks för att hantera vad vi känner.

Mina första två veckor utan socker var inte helt lätta men jag hade hjälp av boken och av att jag skrev ner i en dagbok allt som kom upp. Nu känns det enklare men det är omöjligt för mig att tänka att jag inte någon gång i resten av detta liv ska äta en godisbit igen så jag tar en dag i sänder.

På fredag åker jag till Ängsbacka kursgård för att gå på årsmöte för den nya ekonomiska föreningen. Jag ska också ta hand om en fin liten tjej på 1,5 år medan hennes mamma (min bästis) går på kurs. Det ska bli härligt att bara få vara där, bland vänner. Har du inte varit där kolla in hemsidan och kom över, kanske på Nyårsfestivalen… Första gången jag kom till Ängsbacka kändes det som att hitta hem, jag flyttade dit ett tag och sedan jag flyttade därifrån åker jag tillbaka en eller ett par gånger per år för all näring jag får. Det här är en plats man är välkommen på som man är. Underbart!

Idag var jag på Power Yoga på träningsstudion här i Grythyttan. Vi andras lugnare än vanligtvis i just Power Yoga i den här varianten. Det här var tredje gången jag var med och jag bara njuter av det. Jag har prövat yoga i olika former förut men det här är första gången jag verkligen upplever effekten av det.

Det känns som om andningen tar hand om alla rörelser och efter hand låter mig sjunka djupare in i postionerna medan sinnet blir långsammare. Efter passet är jag så inåtvänd att det känns som en ansträngning att prata, så det låter jag bli, går bara hem genom mörkret och njuter av att vara.

Vill bara berätta för det gäller verkligen att hitta en form som passar en om man ska få full effekt. Jag har ju prövat olika former men inte riktigt förstått vad det hela kan ge förrän nu fast nu är jag “hooked”.

Sångkväll hos Mattis Söndag 19 okt. kl 16.00

Vi sjunger o träffas i enkelhet,skapar kontakt med din inre KRAFT o låter vår längtan efter fred o enhet spridas med sångens vibration. Te fika o mys i stugan……. Donation 120 kr.

Har ni frågor se kontakt på: www.mattismusic.com
VÄLKOMNA!

En dag bad en lærer sine elever skrive navnene på deres medstuderende ned på 2 stykker papir - de skulle levne noget plads mellem hvert navn. Hun bad dem tænke på det bedste, de kunne sige om hver eneste medstuderende, og skrive dette ned under den enkeltes navn.

Det tog klassen resten af timen at fuldføre opgaven, og da de alle forlod rummet, afleverede de hver især deres opgave. Den følgende lørdag skrev læren til hver eneste elev en liste, hvor der stod hvad de andre elever havde sagt om personen.

Om mandagen gav læreren hver enkelt elev hendes eller hans liste. Inden længe smilte alle eleverne. ‘Virkelig’ hørte hun hvisket. ‘Jeg vidste ikke at jeg betød så meget for nogen’ og ‘Jeg vidste ikke de andre kunne lide mig så meget’ var de fleste kommentarer.

Ingen nævnte senere disse lister. Hun vidste ikke om de viste eller diskuterede listerne med deres forældre, men det betød ej heller noget.

Opgaven havde haft den effekt hun ønskede.

Eleverne var tilfredse med dem selv og hinanden. Gruppen begav sig videre.

Mange år senere, en af eleverne blev dræbt i Vietnam, og læreren deltog i begravelsen, af netop denne specielle elev.

Hun havde aldrig før set en militærperson død i en kiste. Han så, så smuk ud og så voksen ud også.

Kirken var fyldt med hans venner, en efter en gik de alle en sidste gang forbi kisten. Læreren var den sidste der velsignede den døde i kisten.

Netop som hun stod der, kom en af de soldater der var med til at bære kisten hen til hende.

‘Var du Marks matematiklærer?’ Hun nikkede ‘ja’ Så sagde han: ‘Mark talte meget om dig’. Efter begravelsen deltog de fleste af Marks tidligere klassekammerater i en komsammen.

Marks mor og far var der også, helt tydeligt ville de gerne tale med hans tidligere lærer.

‘Vi vil gerne vise dig noget’ sagde hans far, mens han tog sin tegnebog op af lommen.

‘De fandt dette på Mark da han blev dræbt. Vi tænkte du ville genkende dette’. Mens han varsomt foldede to stykker papir ud, papir der tydeligt var blevet tapet sammen, pga. sliddet af de mange gange det havde været foldet og sammen.

Læreren vidste uden at se papiret, at det var det samme papir hvorpå hun havde skrevet alle de gode ting kammeraterne havde haft at sige om Mark.

‘Tusind tak fordi du gjorde dette’ Sagde Marks mor. ‘Som du kan se, så skattede Mark det meget højt.

‘ Alle Marks kammerater samledes omkring hende, Charlie smilede skævt og sagde, ‘jeg har også stadig min liste, det ligger øverst på mit skrivebord derhjemme.

‘ Chucks hustru tilføjede, ‘ Chuck bad specielt, om at dette blev indføjet i vores bryllupsalbum.’

‘Jeg har også mit, det er I min dagbog’ sagde Marilyn.

Så tog Vicky en anden klassekammerat sin lommebog frem, og viste sin slidte liste frem for gruppen., og sagde stolt ‘Jeg har det altid med mig, jeg tror vi alle har gemt vores liste.’

Da satte læreren sig endelig ned og græd. Hun græd for Mark og for alle hans venner, der aldrig ville se ham igen.

Størstedelen af mennesker af i dag opfører sig som om de har glemt at livet en dag stopper.

Ingen af os ved hvornår denne dag kommer.

Så vær sød, fortæl de mennesker du elsker og synes om, at de er specielle og vigtige.

Fortæl dem det inden det er for sent.